Förklarade ord

Hela detta släktregister bygger alltså på den släktforskning som Rut Ahrnholm initierade. När vi skrivit in resultaten av hennes efterforskningar har vi följt hennes sätt att skriva. I de texter som kommer från henne har vi alltså behållt hennes något ålderdomliga sätt att behandla svenska språket. I annat fall hade risken varit alltför stor för allvarliga fel och missuppfattningar.

Augmentsränta

Augmentsräntan var en rusttjänstavgift, som erlades av ett annat hemman till rusthållaren, då dennes hemman ansågs otillräckligt att ensamt bestrida rusttjänsten. Augment betalades således inte till kronan utan till rusthållaren. Rusthållen var avdelade för kavalleriet och skulle utrusta häst och karl, under det knekthållen var avdelade för infanteriet och indelades i rotar, som vardera utrustade en man.

Bergslag

Betecknade förr ett distrikt med privilegium att inom orten bedriva bergsbruk. Bergslagen uppkom mot slitet av 1200-talet och organiserades så småningom som administrativa och judiciella enheter med egen lagstiftning. Bergsmännen åtnjöt vissa förmåner mot skyldigheten att bedriva hyttebruk. Bergshanteringen frigavs och privilegierna upphävdes 1859.

Nordisk Familjebok, 1925

Bergsman

Detta kallades förr innehavare av bergsmanshemman. Bergsmännen var skyldiga att bedriva hyttebruk (blåsa tackjärn) och använda sina skogar till kolning. De indelades på hyttelag och deras hemman var mot erläggande av tiondejärn i allmänhet fritagna från ordinarie rotering med mera.

Sedan tackjärnstillverkningen 1859 frigjorts, kvarlever ordet bergsman som beteckning för innehavare av hemman eller hemmansdel i ett bergslag, oberoende av om han bedriver hyttebruk eller ej.

Nordisk Familjebok, 1925

Danneman

Redbar, duglig man, allmogeman. "Redlige dannemän!" var under ståndsriksdagarnas tid konungens tilltal till bondeståndet.

Nordisk Familjebok, 1925

Fattigas andel

"De fattiges andel" var en avgift till socknen, som förr alltid förekom vid alla bouppteckningar. De inflytande medlen skulle användas till de fattiges underhåll.

Fjäderfä

Då man studerar gamla bouppteckningar, lägger man ofta märke till, att det ytterst sällan förekommer höns på gårdarna. De enda fjäderfä som hölls var gäss.

Under mycket gamla tider fanns det nog höns på gårdarna i Sverige, med dessa hade sedan kommit ur bruk troligen på grund av, att de ansågs inte löna mödan. Det var först i slutet av 1800-talet, som hönsskötseln återupptogs, då man från utlandet infört mera rationella hönsraser.

Husröta

Den försämring som byggnaderna på en fastighet undergått under den tid denna varit till nyttjande upplåten. För sådan försämring är regelrättige ägaren berättigad till ersättning, liksom han själv är förpliktad att ersätta sin arrendator, om denne avhjälpt brist som fanns vid tillträdet.

Nordisk Familjebok, 1925

Hållskjuts

Sedan gammalt ägde de i konungens eller rikets tjänst resande ämbetsmännen rätt till fri skjuts av allmogen. Detta missbrukades och i Alsnö stadga (1279) föreskrevs att konungens brev skulle uppvisas vid begäran om sådan skjuts, men missbruket fortfor ändå. För att undgå detta åtog allmogen sig en särskild skatt (skjutsfärdspengarna) mot att slippa skjutsningen. Missbruket stävjades dock först på 1600-talet, då gästgiverierna fingo åliggande att fortskaffa resande mot betalning efter en viss taxa. Endast när gästgiveriet inte förslog, måste allmogen mot avgift tillhandahålla s.k. håll- eller reservskjuts.

Masmästare

Förman som leder skötseln av en masugn.

Nordisk Familjebok, 1925

Morgongåva

Morgongåva eller hinderdagsgäv var en gåva från mannen till hustrun morgonen efter bröllopsnatten och utlovades redan vid fästningen samt antecknades i kyrkoboken vid vigseln. Morgongåvogivandet går tillbaka till äldsta tider och var avsedd att trygga hustruns underhåll i händelse av mannens död, då på den tiden hustrun inte hade lott i mannens bo. Ända till 1920 hade barnlös änka rätt till viss morgongåva ur mannens bo, även om sådan inte utfästs, med hade annars dessförinnan helt försvunnit ur bruk.

Mynträkning

Mynträkningen i Sverige har ändrats många gånger under tidernas gång. I de bouppteckningar som finns med i detta släktregister anges vanligen vilken typ av mynträkning som använts. Här är de vanligaste:

1. Daler silvermynt (s:mt) och daler kopparmynt (k:mt), vilka båda hade samma underavdelningar eller skiljemynt. 1 daler = 4 mark, 1 mark = 8 öre, 1 öre = 24 penningar. Detta öre hade inget mer än namnet gemensamt med vårt nuvarande öre. 2. Riksdaler (Rsd), skillingar (sk) och rundstycken (rst). Riksdalern indelades i 48 skillingar och skillingen i 12 rundstycken.

Som en liten jämförelse kan anföras att man beräknat, att silverdalern under Gustav Vasas tid (1523 - 1560) i köpvärde ungefär motsvarade 36 kronor före 1914.

Sexman

Förtroendeman i socknar före 1862 års kommunalreform (ursprungligen en av sex män i en nämnd) som hade att tillse att beslut verkställdes, övervaka kyrkotukten, liksom underhållet av kyrkobyggnad och prästgård och vara sockenprästen behjälplig i allehanda ärenden.

Nationalencyklopedin.

Stavningen

Emedan det är ovant och tidsödande samt lätt kan bli fel, har här frångåtts den gammalstavning, som förekommer i originalen.

Detta är en anmärkning som gäller alla de texter som fanns med i och förts över från Rut Ahrnholms släktregister.

Stiftsjungfru

Stiftsjungfru var en adlig fröken, som var inskriven i så kallat jungfrustift. I Sverige finnes Vadstena adliga jungfrustift, ursprungligen planerad som en kloster- liknande utbildnings- och försörjningsanstalt för adliga fröknar, förlagd till Vadstena slott, som under Fredrik I:s regeringstid uppläts 1738 för detta ändamål. Brist på medel omöjliggjorde denna plans realiserande. I stället utdelas av stiftelsens fonder (som förvaltas av Riddarhusdirektionen) smärre årliga pensioner åt adliga ogifta damer, som inskrivits i stiftelsens matrikel.

Tertial

"Tertialen", som omnämnes i vissa bouppteckningar, var ett tionde, vilket efter Gustav Vasas reduktion fortfarande skulle utgå främst till prästernas avlöning. Den utgick i all slags säd.

Vargering

Vargering var ursprungligen en inom socknarna underhållen reserv av ynglingar, vilka avsågos efter uppväxten insättas i vakanta rotar. Tidvis upphöjdes vargeringen till organisation mera vid sidan om armén. 1741 beslöt ständerna uppsättande av vargering till lika styrka med de ordinarie regementena; kronan stod för beväpning och beklädnad. Gustav III sökte genomföra en vargerings-institution så beskaffad att rotarna 2 och 2 tillsammans skulle uppsätta en vargeringskarl. Denna vargering upphävdes praktiskt taget 1791, då på bondeståndets begäran medgavs, att vargeringsnummer i fredstid fick hållas vakant. År 1808 uppsattes vargering för sista gången och blev även inkallad samtidigt med de ordinarie knektarna.